VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?!För 25 mi

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?!

För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet några få sekunder efteråt och lyckades dra loss dig från snaran.

Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka.

En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp.

Genom rutorna i ambulansen tittar jag ut i mörkret utanför. Det blåa ljuset lyser upp och reflekterar allting i vår direkta omgivning, hastigheten ökar något och vi fortsätter vår färd i natten i riktning mot akuten. Vårdaren intill dig ger dig ännu en dos Stesolid i hopp om att du ska komma till ro. Efter en liten stund lugnar du dig lite men fortsätter gråta.

Stackars lilla pojk. Vad har du upplevt för hemskheter i ditt liv? Vad är det du varit med om som gör att du mår så fruktansvärt dåligt? Din bakgrund innehåller förmodligen hemskheter jag inte ens kan föreställa mig; ett helvete som trasat sönder dig inombords och fyllt en så ung människa med all denna ångest och oro.

Du är inte den första jag träffar. Och du kommer absolut inte vara den sista.

Några timmar senare är vi hos dig inne på barnakuten. Du ligger på rygg på britsen, jag och min kollega Cammo sitter intill på varsin sida om dig. Hon pratar lugnt med dig på engelska och försöker trösta dig. Försöker ge dig hopp. Jag pratar i telefon med regionvakthavande befäl, och ett beslut fattas om att du ska bli förd till Barnpsyk i Malmö. Jag hoppas de kan hjälpa dig med alla dina tankar.

Så, till alla med förutfattade meningar om ensamkommande flyktingbarn:

Tänk om ni hade kunnat följa med under ett arbetspass i polisbilen och se vad jag sett. Höra vad jag hört. Uppleva vad jag upplevt och känna vad jag har känt.

Då tror jag ni både hade ändrat åsikt och skämts rejält. Och sedan ställt en fråga och riktat den till hela mänskligheten.

För alla lever och bor vi på den här, vår enda planet. Vi andas samma luft, vi skrattar och gråter tillsammans, vi föds och vi dör. Men vi fortsätter tillåta en värld där en treårig pojke från Kobanae som flyr för sitt liv drunknar i Medelhavet och vars livlösa kropp sedan spolas upp på stranden inför ögonen på en förfärad omvärld. Aldrig slutar vi skada våra medmänniskor, ständigt skapar vi nya kriser och katastrofer som resulterar i ännu mer lidande, krig, krossade livsöden, flyktingströmmar och död.

Och nuförtiden, mer än någonsin, borde vi alla ställa oss den där frågan:

Vad fan håller vi på med?

//Lundapolisen, Tobbe

Resultater (norsk) 1:

HVA I HELVETE VI ER?For 25 minutter siden opphengt du. 16 år gammel, bare en gutt. Men en ufattelig tilfeldighet var din venn i rommet et par sekunder senere og klarte å tilbake du fra løkke til.Nå jeg står i ambulanse, lene seg over deg og presse deg på båren i et forsøk på å få deg til å forbli fortsatt. En dråpe av svette faller fra pannen min og slår deg på högerkinden. Jeg gjør alt i min makt for å gjøre deg holde ro mens jeg prøver å holde balansen når ambulansen plutselig snapper og blir slo frem og tilbake.Et nytt angst angrep skyller over deg, og du får et utbrudd. Gråt og skrikene kommer tilbake og du begynner å slå vilt rundt deg i et desperat forsøk på å rive deg av min grep.Gjennom bokser i ambulanse ser jeg ut i mørket utenfor. Blått lys lyser og viser alt i våre direkte omgivelser, hastigheten øker litt og fortsetter vi reisen i natt i retning av Akutten. Keeper ved siden av deg gir deg en dose Valium i håp om at du vil komme til hønsehus. etter en stund du men fortsette å forsikre en liten gråte.Fattige gutten. Hva har du sett redsler i ditt liv? Hva er det du som gjør at du føler så forferdelig dårlig? Bakgrunn inkluderer kanskje grusomheter jeg ikke kan engang forestille meg; Helvete som brøt innsiden og trasat du fylt en så ung mann med alle denne bekymring og angst.Du är inte den första jag träffar. Och du kommer absolut inte vara den sista.Några timmar senare är vi hos dig inne på barnakuten. Du ligger på rygg på britsen, jag och min kollega Cammo sitter intill på varsin sida om dig. Hon pratar lugnt med dig på engelska och försöker trösta dig. Försöker ge dig hopp. Jag pratar i telefon med regionvakthavande befäl, och ett beslut fattas om att du ska bli förd till Barnpsyk i Malmö. Jag hoppas de kan hjälpa dig med alla dina tankar.Så, till alla med förutfattade meningar om ensamkommande flyktingbarn:Tänk om ni hade kunnat följa med under ett arbetspass i polisbilen och se vad jag sett. Höra vad jag hört. Uppleva vad jag upplevt och känna vad jag har känt.Då tror jag ni både hade ändrat åsikt och skämts rejält. Och sedan ställt en fråga och riktat den till hela mänskligheten.För alla lever och bor vi på den här, vår enda planet. Vi andas samma luft, vi skrattar och gråter tillsammans, vi föds och vi dör. Men vi fortsätter tillåta en värld där en treårig pojke från Kobanae som flyr för sitt liv drunknar i Medelhavet och vars livlösa kropp sedan spolas upp på stranden inför ögonen på en förfärad omvärld. Aldrig slutar vi skada våra medmänniskor, ständigt skapar vi nya kriser och katastrofer som resulterar i ännu mer lidande, krig, krossade livsöden, flyktingströmmar och död.Och nuförtiden, mer än någonsin, borde vi alla ställa oss den där frågan:Hva i helvete gjør vi?Lundapolisen, Jovani

Resultater (norsk) 2:

Hva er det vi gjør?! For 25 minutter du hengt opp. 16 år gammel, bare en gutt. Men som en ufattelig sammentreff var din venn inn i rommet noen sekunder senere, og klarte å løsrive deg fra løkka. Nå står jeg opp i ambulansen, lean over deg og trykk ned på båre i et forsøk på å få deg til å holde seg i ro . En dråpe svette faller fra pannen min og slår deg på høyre kinn. Jeg gjør alt i min makt for å få deg til å stå stille mens jeg prøver å holde balansen når ambulanse plutselig rykk og sniker seg frem og tilbake. En ny angst angrep overvelder deg, og du får et annet utbrudd. Gråt og rop kommer og du begynner å piske ut i et desperat forsøk på å trekke deg ut av grepet mitt. Boksene i ambulansen, jeg ser ut i mørket utenfor. Det blå lyset tennes og reflekterer alt i våre umiddelbare omgivelser, renten øker litt og vi fortsetter vår reise inn i natten mot legevakten. Pleiere ved siden av deg får du en ny dose Valium i håp om at du vil komme til å hvile. Etter en stund, beroliger deg litt, men fortsetter å gråte. Stakkars lille gutten. Hva har du opplevd grusomheter i livet ditt? Hva er det du har vært gjennom som gjør at du føler deg så veldig dårlig? Din bakgrunn er sannsynlig å inneholde redsler, jeg kan ikke engang forestille meg; et helvete trasat brutt opp inne og fylte en ung mann i alt dette angst og bekymring. Du er ikke den første jeg fant. Og du vil sikkert ikke bli den siste. Et par timer senere, vi er med deg inni barnas legevakten. Du ligger på ryggen på sengen, min kollega og jeg Cammo sitter ved siden av hver side av deg. Hun snakker rolig med deg i engelsk og prøve å trøste deg. Prøver å gi deg håp. Jeg snakker på telefonen med den regionale vakthavende, og en avgjørelse på at du bør tas for å Barnpsyk i Malmö. Jeg håper de kan hjelpe deg med all din forstand. Så, til alle forestillinger om enslige flyktning: Hva om du hadde vært i stand til å følge under et skifte i politibilen og se hva jeg har sett. Hør hva jeg har hørt. Oppleve det jeg har opplevd, og føle hva jeg følte. Så jeg tror dere begge hadde ombestemt seg og skamfull betydelig. Og så et spørsmål, og rettet det til hele menneskeheten. For alle lever og vi lever på denne, vår eneste planeten. Vi puster den samme luften, vi ler og gråter sammen, vi er født og vi dør. Men vi fortsetter å tillate en verden der en tre år gammel gutt fra Kobanae flyktet for sine liv drukner i Middelhavet og som livløse kropp deretter skylt opp på stranden foran øynene på en skrekkslagen verden. Aldri stoppe, skade vi våre medmennesker, stadig skaper vi nye kriser og katastrofer som fører til enda mer lidelse, krig, knuste skjebner, flyktningstrømmer og død. Og i dag, mer enn noensinne, vi bør alle spørre oss selv det spørsmålet: Hva i helvete er vi til? // Lunda Police, Tobbe

Resultater (norsk) 3:

Vi er enige om hva FAN? !

i 25 minutter og deretter hang du. 16 år gamle, bare en unge. Men som i en bemerkelsesverdig sammenfall com din venn inn i rommet et par sekunder etterpå og klarte å trekke deg fra en snare.

nå jeg stå opp i en ambulanse, lene meg over deg og trykker du ned på båre i et forsøk på å få deg til å stå stille.