Fjällen var underbara i sin tidiga

Fjällen var underbara i sin tidiga höstskrud. Luften var skimrande ren och förde med sig dofterna från de fria vidderna uppe bland fjälltopparna och jag drack den i djupa andetag. Äntligen skulle min fjällvandring bli av, som jag drömt om i mer än två år.

Jag stod i augustiskymningen vid ett litet fjällhotell alldeles vid den norra stranden av Kallsjön i nordvästra Jämtland och blickade norrut mot Anjeskutan och fjällmassivet Skäckerfjällen, som är ett av Sveriges vackraste och mest förbisedda fjällområden. Och det var just därför jag hade sökt mig hit. En naturfotograf i min bekantskapskrets hade tipsat mig om att det här området var ett av de ödsligaste och samtidigt mest storslaget vackra fjällmassiven man kunde hitta och att här fanns vissa biotoper som var helt unika. Och eftersom jag är botaniskt intresserad och dessutom kände att jag skulle finna tillfredsställelse i tio dagars fullständig ensamhet med bara naturen som sällskap hade jag beslutat mig för att det var just hit jag skulle åka. Föga anade jag att jag inte skulle få uppleva ensamheten under min vandring, utan att jag skulle komma att bli befriad från min svendom under några himmelska dagar i en fjällstuga. Men nu går jag händelserna i förväg.

Jag sov den första natten på fjällhotellet för att kunna påbörja min vandring utvilad och pigg dagen därpå, och mycket riktigt så var det med spänstiga kliv jag började gå upp mot högfjället i morgonsolen den där lördagen i mitten av Augusti 1992. Jag var arton år, frisk och starkare än någonsin. Om två veckor skulle jag börja på högskolan och slutgiltigt flytta hemifrån, men först skulle jag gå igenom ett riktigt mandomsprov genom min solovandring i ödemarken. Så tänkte jag när jag klev iväg längs stigarna och började söka mig upp mot högfjällspasset där jag skulle slå läger den första kvällen, men jag visste inte att mitt mandomsprov skulle börja redan nästa kväll. Jag var inte bara ung och oskuldsfull, utan ung och oskuld. Inte för att jag tycker att man är särskilt skyldig när man har haft sex, men jag hade alltså inte förlorat min svendom ännu, och hade närmast gett upp hoppet om att det någonsin skulle ske. Jag hade vissa förhoppningar om att det skulle kunna ske när jag nu snart skulle flytta hemifrån och börja på universitetet, men föga anade jag att det skulle hända mig så snart som nästa kväll. Och inte ens i mina vildaste fantasier hade jag vågat föreställa mig att det skulle ske på det sätt som skedde. Men nu tar vi det ett steg i taget.

När jag åt frukost i den lilla hotellmatsalen tillsammans med två äldre herrar från Tyskland som var vid Kallsjön för att fiska öring, hade de varnat för att det kunde komma att blåsa upp till oväder innan kvällen, men det verkade sannerligen inte som om de skulle komma att få rätt. Vinden blåste från söder och bara tunna molnslöjor syntes på himlen. Eftersom sommaren led mot sitt slut var det inte mycket vatten i bäckarna och stigarna var riktigt torra, så jag kunde gå snabbt utan att förlora fotfästet. Min ryggsäck vägde nästan trettio kilo, men eftersom jag de senaste åren hade förlorat nästan så mycket av min egen kroppsvikt var det som om jag inte hade någon ryggsäck alls. Det var som en befrielse att lägga civilisationen längre bakom sig för varje steg jag tog, och efter ett par timmar och några hundra meters höjdskillnad var jag uppe på kalfjället och kunde blicka ut över den vidsträckta Kallsjön i söder, där den glimmade i solljuset. Jag suckade av lycka och vände mig mot Anjeskutan och satte fart uppför dess sluttning. När jag satte upp mitt tält den kvällen just i det högfjällspass jag hade sett ut i förväg på kartan, hade jag tillryggalagt nära två mil i kuperad terräng, och jag var knappt ens trött. Jag njöt av en kopp kaffe och ett paket kakor och såg solen gå ner bakom fjällryggen i norr och kröp sedan ner i min sovsäck och somnade mer tillfreds med livet än på mycket länge.

Dagen därpå, som är en dag jag betecknar som en av de lyckligaste i mitt liv, vaknade jag ganska sent. Jag vilade in till sena förmiddagen innan jag klev upp och kokade mig en stor portion gröt på spritköket och avnjöt den med finaste pulvermjölk och strösocker. Jag satte av längs med fjällsidan i nordostlig riktning och kände mig till och med starkare än dagen innan. Jag åt middag vid en riktigt liten smältvattensjö och tog faktiskt tillfället i akt att klä av mig och blaska av mig i vattenbrynet eftersom vädret var så otroligt fint. Tyskarnas väderprognoser skulle jag aldrig mer lita på, tänkte jag. Framåt eftermiddagen mulnade det dock på en aning, och när jag stannade för att koka blåbärssoppa var jag tvungen att sätta på mig min vindjacka för att inte frysa i den lite kallare blåsten som nu hade vridit sig åt västan. Jag satt som bäst och tänkte på hur mycket snabbare vädret kan växla i fjällen än nere i sydsverige när de första regndropparna träffade mig i nacken. Det dröjde inte mer än några sekunder innan de duggande dropparna blev till ett hällande störtregn, och jag hann inte ens reagera innan jag hade blivit genomblöt. Jag slängde mig förstås mot ryggsäcken för att slita fram regnstället, men jag var ändå för långsam. Min karta blev våt och började klibba ihop och jag började frysa som en hund i mina våta kläder medan jag snabbt samlade ihop mitt spritkök för att försöka söka skydd. Jag blev faktiskt riktigt rädd, för jag hade läst flera berättelser om människor som blivit våta i fjällen och hamnat i obehagliga situationer. Regel nummer ett för fjällvandraren är att aldrig bli blöt. Jag hade torra underkläder i min ryggsäck, med vad skulle det hjälpa när mina enda byxor och min enda jacka var genomblöta?

Jag letade på kartan efter ett ställe där jag skulle kunna torka, och hittade en liten prick som betydde att det fanns en nödstuga längre ner i den dalgång jag befann mig på sydsidan av. Ett par lättare vad skulle jag behöva göra, men det verkade kunna gå att ta sig dit på några timmar. Jag satte upp ett högt tempo för att få upp kroppsvärmen, och begav mig mot tryggheten. Det tog mig fyra timmar att nå fram till stugan, och det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända om stugan var låst eller om jag skulle snubbla och bryta en fot. Jag blev plötsligt väldigt medveten om min egen dödlighet, och det var ingen skön känsla när jag var alldeles själv mitt ute i ett av Sveriges ödsligaste vildmarksområde två dagsetapper från civilisationen, genomblöt och blåfrusen.

Stugan var belägen vid en sjö mitt i en långsträckt dalgång i öst-västlig riktning, just norr om Anjeskutan, och det var kanske det sista stället jag hade förväntat mig att stöta på en annan människa, men när jag kom fram, just som det började skymma, fann jag att det kom tjock vit rök ur skorstenen och att jag kunde höra lågmälda röster där inifrån. Jag lät mig inte hejdas, utan steg fram till dörren och knackade på. Rösterna tystnade tvärt. Jag knackade på igen och väntade. Nu hördes steg. Dörren öppnades, och i dörröppningen stod en ung kvinna några år äldre än jag själv. Hon var blond och blåögd och hon hade en yllefilt slängd över axlarna, men ändå såg jag att hon var klädd endast i en ganska kort vit t-shirt och ett par vita trosor. Hennes ben var långa och slanka och hennes fylliga bröst stack fram mot mig genom den tunna t-shirten så att jag fullständigt tappade fattningen. Jag lyste hastigt upp blicken till hennes ansikte när jag insåg att jag stirrade, och blev mycket lättad när jag fann att hon inte hade märkt något. Hennes blick gjorde samma färd över min skepnad som min hade gjort över hennes, och så utbrast hon plötsligt: –Men herregud, du är ju alldeles genomblöt, kom in, kom in. –Öh, hejsan, ja, jag blev lite överraskad av regnet där uppe på… började jag, men kom av mig mitt i meningen då jag skulle försöka komma in genom dörren. Jag trodde att hon skulle flytta på sig och släppa förbi mig i den trånga öppningen, men istället verkade det som om hon ville hålla upp dörren åt mig och stänga den efter mig. Vi krånglade i dörröppningen, och jag kände hennes halvnakna kropp mot min. Jag kände mig inte upphetsad, utan bara förlägen över att vara så påträngande närgången. Hon skrattade nervöst åt hur krångligt det blev.

Jag lyckades ta mig förbi, och medan hon stängde dörren bakom mig lutade jag mig framåt och lät ryggsäcken glida av från min rygg. –Låt mig ta den där åt dig, sade plötsligt en annan röst, och när jag tittade upp drog jag faktiskt efter andan av förvåning. Rösten tillhörde en brunett, och när jag såg hennes ansikte trodde jag nästan för att ögonblick att jag hallucinerade. Hon var så kusligt snygg att jag inte finner ord för det, med långt spikrakt hår och bildskönt ansikte. Hon hade blek hy och stålgrå ögon som ramades in av ett par smala mjuka ögonbryn och ett par markerade kindben, och den svarta mysdressen hon hade på sig lät ana att hennes kropp var lika fulländad som hennes ansikte. Och hon kom fram för att ta min ryggsäck. Jag räckte över den till henne, och när jag släppte taget om den höll hon på att tappa balansen fullständigt. Min ryggsäck åkte i golvet med ett brak, och hon höll på att följa med i rörelsen.
–Jösses, utbrast hon, vad har du i den? Hon talade med en lustig accent som fick hennes röst att sjunga på att trevligt sätt.
–Eh… Lite av varje, svarade jag, som ännu inte återfått fattningen efter den smärre chocken av att finna dessa båda skönheter här ute i vildmarken. Tjejerna skrattade åt mitt konstiga svar.

–Hej, jag heter Veronika, sade den blonda tjejen, och det här är min kusin Anne, från Norge som du säkert märker. Jag presenterade mig som Mikael från Värmland och när vi hälsade i hand så undrade jag fortfarande om det verkligen var verklighet och ifall det här verkligen hände. Det var svårt att låta bli att stirra på den blonda tjejens bröst – Veronikas bröst, rättade jag mig själv – eller på hennes långa ben och den lilla mörka trekanten som avtecknade sig mot hennes trostyg.
–Kom in och ta av dig kläderna, sade den

Resultater (norsk) 1:

Var fantastisk i sine tidlige høstfarger. Luften var glitrende Rengjør og bringer med seg luktene fra gratis hvelvingen oppe blant fjelltoppene og jeg drakk det i dype åndedrag. Til slutt, min tur å bli kvitt, at jeg drømt om i mer enn to år. Jeg var augustiskymningen av en liten høyfjellshotell på Nord kysten av Kallsjön i nordvestlige Jämtland og så nord til Anjeskutan og fjellet massivet Skäckerfjällen, en av Sveriges vakreste og mest oversett fjellområder. Og det var akkurat hvorfor jeg hadde søkt meg her. Naturfotograf i min krets av bekjente hadde fortelle meg at dette området var en av ödsligaste og samtidig, de fleste praktfullt vakre fjellet massifs vi kunne finne og at det var bestemt habitat som var helt unik. Og siden jeg er botaniske interessert og følte også jeg ville finne tilfredshet i ti dager av fullstendig ensomhet med kun naturen som kameraten, jeg hadde bestemt at jeg ville gå her. Lite visste jeg at jeg ikke skulle få oppleve ensomhet i mine vandringer, men at jeg ville bli frigjort fra min ndom under noen himmelske dager i en fjellhytte. Men nå jeg gå hoppe pistolen. Jeg sov den første natten på hotellets fjellet for å starte min Trek uthvilt og oppfrisket neste dag, og med rette så var det med spenstig steg jeg begynte å gå til de høye fjellene i morgensolen som lørdag i midten av August 1992. Jeg var atten år gammel, sunn og sterkere enn noensinne. De to ukene jeg ville begynne på high school og endelig flytte hjemmefra, men først jeg vil gå gjennom en virkelig utdannet test av mine reiser fotturer i villmarken. Så tenkte jeg da jeg gikk av langs stier og begynte å søke meg mot høy fjellpass hvor jeg ville leiren ut den første natten, men jeg visste at min graduate test ville starte svært neste kveld. Jeg var ikke bare unge og jomfruelig, men unge og uskyld. Ikke fordi jeg tror det er spesielt nødvendig når du har hatt sex, men jeg hadde ikke mistet min ndom ennå, og hadde nesten gitt opp håpet at det ville skje. Jeg hadde noe håp om at det kunne gjøres som jeg vil snart flytte hjemmefra og begynne ved universitetet, men lite visste jeg at det ville skje til meg så snart som neste kveld. Og ikke engang i mine villeste drømmer hadde jeg våget å forestille seg at det vil bli gjort på måten som oppstod. Men nå er vi tar det ett skritt om gangen. Når jeg hadde frokost i hotellets spisesal med to eldre herrene fra Tyskland som var på Kallsjön å fiske etter ørret, hadde de varslet at det kan komme til å blåse opp med stormen før natten, men det syntes ikke som om de skulle få riktig. Var vinden blåser fra Sør og bare tynn molns löjor i himmelen. Fordi sommeren førte til slutten, det var ikke mye vann i bekkene og stier var veldig tørr, så jeg kunne gå raskt uten å miste fotfeste. Sekken veide nesten tretti kilo, men de siste årene mistet nesten som mye av min egen kroppsvekt, det var som om jeg hadde ingen ryggsekk i det hele tatt. Det var en lettelse å sette sivilisasjon ytterligere bak hvert skritt jeg tok, og etter noen timer og noen hundre meter forskjell i høyden, jeg var opp på fjellet og kunne se ut over den omfattende Kallsjön i Sør, der glimmade i sollys. Jeg sukket med lykke og slått meg mot Anjeskutan og styrket opp skråningen. Når jeg setter opp teltet kvelden i de høye fjellene som jeg hadde sett på forhånd på kart, jeg hadde dekket nær to miles i kupert terreng, og jeg var knapt lei. Jeg likte en kopp kaffe og en pakke kjeks og så solen gå ned bak fjellet tilbake til Nord og deretter krøp inn i soveposen og sovnet mer fornøyd med livet enn i svært lang tid. Neste dag, en dag jeg ringe en av de lykkeligste i livet mitt, våknet jeg opp ganske sent. Jeg hvilte i sen morgen før jeg fikk og gjorde meg en stor porsjon grøt ånd kjøkkenet og nyte det med fineste melkepulver og melis. Jeg satte på siden av fjellet i nordøst retning og følte enda sterkere enn dagen før. Jeg hadde middag på en veldig liten meltwater innsjø og faktisk tok anledningen til å kle av meg og blaska av meg i vannet fordi været var så utrolig hyggelig. Tyske værvarsler, jeg vil aldri stole på, tenkte jeg. På ettermiddagen, men hadde frowned på ideen, og da jeg sluttet for å koke Blueberry suppen, jeg å sette på min windbreaker ikke å fryse i litt kjøligere vinden som hadde snudd til Westwinds. Jeg satt på sitt beste og tenkte hvor mye raskere været kan endre i fjellet enn ned i Sør-Sverige når den første dråper regn slo meg i nakken. Det ta ikke mer enn et par sekunder før duggande dråpene ble til en øsende regn, og jeg selv reagerer ikke før jeg hadde blitt gjennomvåte. Jeg kastet meg selvfølgelig mot ryggsekk for rive opp regn i stedet, men jeg var fortsatt for tregt. Mine kart fikk våt og begynte henger sammen, og jeg startet fryser som en hund i min våte klær mens jeg raskt samlet min parafinovn å søke tilflukt. Jeg var faktisk veldig redd, fordi jeg hadde lest flere historier om folk som blir våt i fjellene og endte opp i ubehagelige situasjoner. Regel nummer én for fjellet vandreren er aldri bli våt. Jeg hadde tørr undertøy direkte, med hva ville det hjelpe når min eneste bukser og min eneste jakke var dryppende våt? Jeg var ute på kart et sted hvor jeg kan tørke, og fant en liten prikk, noe som betydde at det var en nödstuga ytterligere ned i dalen, fant jeg meg selv på sørsiden av et par enklere hva jeg trenger å gjøre, men det syntes å være å få det i løpet av timer. Satte jeg opp en rask tempo for å få opp kroppsvarme, og ledet til sikkerhet. Det tok meg fire timer å komme til hytten, og det eneste jeg kunne tenke på var hva som ville skje hvis hytta var låst eller hvis jeg skulle snuble og bryte en fot. Jeg var plutselig veldig klar over min egen dødelighet, og det var ikke en god følelse når jeg var bare av meg selv i en av ödsligaste wilderness området todagers stadier fra sivilisasjonen, dryppende våt og blå frosset. Stugan var belägen vid en sjö mitt i en långsträckt dalgång i öst-västlig riktning, just norr om Anjeskutan, och det var kanske det sista stället jag hade förväntat mig att stöta på en annan människa, men när jag kom fram, just som det började skymma, fann jag att det kom tjock vit rök ur skorstenen och att jag kunde höra lågmälda röster där inifrån. Jag lät mig inte hejdas, utan steg fram till dörren och knackade på. Rösterna tystnade tvärt. Jag knackade på igen och väntade. Nu hördes steg. Dörren öppnades, och i dörröppningen stod en ung kvinna några år äldre än jag själv. Hon var blond och blåögd och hon hade en yllefilt slängd över axlarna, men ändå såg jag att hon var klädd endast i en ganska kort vit t-shirt och ett par vita trosor. Hennes ben var långa och slanka och hennes fylliga bröst stack fram mot mig genom den tunna t-shirten så att jag fullständigt tappade fattningen. Jag lyste hastigt upp blicken till hennes ansikte när jag insåg att jag stirrade, och blev mycket lättad när jag fann att hon inte hade märkt något. Hennes blick gjorde samma färd över min skepnad som min hade gjort över hennes, och så utbrast hon plötsligt: –Men herregud, du är ju alldeles genomblöt, kom in, kom in. –Öh, hejsan, ja, jag blev lite överraskad av regnet där uppe på… började jag, men kom av mig mitt i meningen då jag skulle försöka komma in genom dörren. Jag trodde att hon skulle flytta på sig och släppa förbi mig i den trånga öppningen, men istället verkade det som om hon ville hålla upp dörren åt mig och stänga den efter mig. Vi krånglade i dörröppningen, och jag kände hennes halvnakna kropp mot min. Jag kände mig inte upphetsad, utan bara förlägen över att vara så påträngande närgången. Hon skrattade nervöst åt hur krångligt det blev. Jeg klarte å komme forbi, og som hun lukket døren bak meg, jeg bøyer seg frem og la sekken glir av fra ryggen. La meg få det for deg, "sa plutselig en annen stemme, og da jeg så opp jeg faktisk dro for pust av forbauselse. Stemmen tilhørte en brunette, og da jeg så ansiktet jeg trodde nesten det øyeblikket jeg hallucinated. Hun var så uhyggelig kjekk at jeg ikke finner ord for det, med lange rette håret og perfekte ansikt. Hun hadde blek hud og stål grå øyne som ble rammet av et par trange myk øyenbrynene og noen valgte cheekbones, og svarte fritid drakter hun hadde tillatt ana til kroppen hennes var så dyktig som ansiktet. Og hun kom frem til å ta min ryggsekk. Jeg ga det til henne, og når jeg slapp det holdt å miste henne balansen helt. Ryggsekken min gikk til gulvet med en krasj, og hun var om å følge bevegelse. -Jøss, utbrøt hun, hva har du det? Hun snakket med en morsom aksent som gjorde stemmen til å synge på dette fin måte. -UH... En liten bit av alt, "jeg svarte, ikke ennå gjenvant ro etter mindre sjokk å finne disse to beauties her ute i villmarken. Jentene lo på mitt rart svar. -Hei, mitt navn er Veronika, sa blonde jenta, og dette er min fetter Anne, fra Norge som du sannsynligvis legge merke til. Jeg presenterte meg som Michael fra Värmland og da vi besøkte i hånden så jeg fortsatt lurte på om det var virkelig sant og om dette virkelig skjedde. Det var vanskelig å ikke stirre på blonde jenta bryster-Veronicas bryst, jeg rettet meg selv- eller på hennes lange ben og lille mørke trekanten som avgrenset seg fra hennes trostyg. -Kom inn og ta av deg klærne, "sa den

Resultater (norsk) 2:

Fjellene var fantastisk i sine tidlige høstfarger. Luften var skinnende rent og brakte med seg lukten av åpne plasser opp blant fjelltoppene, og jeg drakk dypt åndedrag. Endelig min tur kvitt, som jeg har drømt om i mer enn to år. Jeg sto i skumring August i et lite fjellhotell, rett på nordsiden av Cold Lake i nordvest Jämtland og stirret nord mot Anjeskutan og massivet Skäckerfjällen, som er en av Sveriges vakreste og mest oversett fjellområder. Og det var nettopp derfor jeg hadde søkt meg her. En naturfotograf av min bekjent hadde fortalt meg at dette området var en av de mest øde og også den mest grandiose vakreste fjellmassiver kan bli funnet, og at dette var noen habitater som var helt unik. Og fordi jeg er interessert i botanikk og dessuten visste at jeg ville finne tilfredsstillelse i de ti dagene av fullstendig ensomhet med bare naturen for selskapet, bestemte jeg meg for det var nettopp her, vil jeg gå. Lite visste jeg at jeg ikke ville komme til å oppleve ensomhet i min tur, men at jeg ville bli løst fra min kyskhet for noen himmelske dager i en fjellhytte. Men nå går jeg foran meg selv. Jeg sov den første natten på fjellet hotellet for å starte min reise uthvilt neste dag, og sikker nok det var med spenstige skritt, begynte jeg å gå opp mot de høye fjellene i morgensolen som lørdag i midten av august 1992 jeg var atten år gammel, sunn og sterkere enn noensinne. I to uker, ville jeg begynne på college og endelig flytte hjemmefra, men først vil jeg gå gjennom en skikkelig manndomsprøve gjennom min solo vandring i ørkenen. Så jeg tenkte da jeg gikk av langs stier og begynte å søke meg opp mot högfjällspasset hvor jeg ville leiren på den første natten, men jeg visste ikke at min test av manndom ville starte allerede neste kveld. Jeg var ikke bare ung og uskyldig, men ung og uskyldig. Ikke at jeg tror at det er spesielt skyldig når du har hatt sex, men jeg hadde ikke mistet min kyskhet ennå, og hadde nesten gitt opp håpet om at det noen gang ville skje. Jeg hadde noen forhåpninger om at det kunne bli gjort som jeg ville snart forlate hjem og begynne universitetet, men lite visste jeg at det ville skje med meg så snart som neste kveld. Og ikke engang i mine villeste drømmer hadde jeg våget å forestille seg at det ville skje på den måten som ble gjort. Men nå tar vi det ett skritt av gangen. Da jeg spiste frokost i den lille spisesalen hotellet sammen med to eldre herrer fra Tyskland som var på Cold Lake å fiske etter ørret, de hadde advart om at det kunne blåse opp til en storm før mørkets frembrudd, men det virket absolutt ikke som om de ville komme til å få rett. Vinden blåste fra sør og bare tynne slør av skyer dukket opp på himmelen. Som sommeren trakk mot slutten, var det ikke mye vann i bekker og stier var veldig tørr, så jeg kunne gå raskt uten å miste fotfestet. Sekken min veide nesten tretti kilo, men fordi de siste årene hadde mistet nesten like mye av min kroppsvekt var som om jeg hadde ingen bag i det hele tatt. Det var en lettelse å sette sivilisasjon lenger bak for hvert skritt jeg tok, og etter et par timer og et par hundre meter høydeforskjell jeg var oppe i fjellene og kunne se ut over vidstrakte Cold Lake i sør, hvor det lyste i sollys. Jeg sukket med lykke og slått til Anjeskutan og tok av opp skråningen. Når jeg setter opp teltet mitt den kvelden midt i högfjällspass jeg hadde sett på forhånd på kartet, hadde jeg krysset nesten to mil i kupert terreng, og jeg var knapt sliten. Jeg nøt en kopp kaffe og en pakke med kjeks og så solen gå ned bak fjellryggen mot nord og deretter krøp ned i soveposen og sovnet mer tilfreds med livet enn svært lang tid. Neste dag, en dag jeg beskrive som en av de lykkeligste i mitt liv, jeg våknet opp ganske sent. Jeg hvilte i formiddag før jeg sto opp og kokte meg en stor porsjon grøt på komfyren og nøt den med den fineste pulverisert melk og melis. Jeg satt av langs fjellsiden i en nordøstlig retning og følte enda sterkere enn dagen før. Jeg spiste middag på en veldig liten smältvattensjö og faktisk benyttet anledningen til å kle av meg og fille av meg i vannet fordi været var så utrolig flott. Den tyske været ville aldri stole, tenkte jeg. På ettermiddagen tåkete, men på ideen, og da jeg sluttet å koke blåbær suppe jeg måtte sette på min vindjakke for å holde varmen i den kalde vinden som nå hadde slått til Vesten. Jeg satte meg i beste fall, tenker på hvor mye raskere været kan endre seg i fjellet enn nede i Sør-Sverige da de første regndråpene treffer meg i nakken. Det tok ikke mer enn et par sekunder før duskregn dråper ble et øsende regn, og jeg visste ikke engang reagere før jeg hadde blitt soaking våt. Jeg kastet meg forstått mot ryggsekken å rippe opp regn i stedet, men jeg var fortsatt for tregt. Min kartet var våt og begynte å holde sammen, og jeg begynte å fryse som en hund i mine våte klær mens jeg raskt samlet opp min kokeapparat for å prøve å søke ly. Jeg var faktisk veldig redd fordi jeg hadde lest flere historier om folk som har blitt våte i fjellene og endte opp i ubehagelige situasjoner. Regel nummer én for turgåere og er å aldri bli våt. Jeg hadde tørt undertøy i ryggsekken min, hva ville det hjelpe når min eneste bukse og min eneste jakke var gjennomvåt gjennom? Jeg var ute på kartet etter et sted hvor jeg kunne tørke, og fant en liten prikk som mente at det var en nödstuga lenger nede i dalen jeg var på sørsiden av. Et par lys hva jeg må gjøre, men det så ut til å være i stand til å gå for å komme dit i løpet av få timer. Jeg satt et raskt tempo for å få opp kroppsvarme, og satte kursen mot sikkerhet. Det tok meg fire timer for å komme til hytta, og det eneste jeg kunne tenke på var hva som ville skje hvis hytta var låst eller om jeg skulle snuble og brekke en fot. Jeg ble plutselig veldig klar over min egen dødelighet, og det var ikke en god følelse når jeg var helt alene i midten av en av Sveriges mest øde villmark to dagsturer fra sivilisasjonen, klissvåt og blå av kulde. Hytta lå ved en innsjø i midten av en langstrakt dal i øst-vest, like nord for Anjeskutan, og det var kanskje det siste stedet jeg forventet å møte et annet menneske, men da jeg kom, akkurat som det begynte å bli mørkt, jeg fant ut at det var tykk hvit røyk fra pipa og jeg kunne høre lavmælte stemmer fra innsiden. Jeg la meg ikke bli stoppet, men trappet opp til døren og banket på. Stemmene stoppet brått. Jeg banket igjen og ventet. Nå skritt ble hørt. Døren åpnet seg, og i døråpningen sto en ung kvinne noen år eldre enn meg selv. Hun var blond og blåøyd og hun hadde et ullteppe slengt over skuldrene, men jeg så at hun var kledd bare i en relativt kort hvit t-skjorte og et par hvite truser. Leggene var lang og slank og hennes fulle brystene stakk ut til meg gjennom den tynne T-skjorte som jeg helt mistet hodet mitt. Jeg ringte hastig blikk på ansiktet hennes da jeg innså at jeg stirrer, og var veldig lettet da jeg fant ut at hun ikke hadde merket noe. Øynene hennes gjorde det samme reisen over min forkledning som min hadde gjort over henne, og så utbrøt hun plutselig: «Men min Gud, du er helt gjennomvåt, kom inn, kom inn. Oh, hei, ja, jeg var litt overrasket av regn der oppe på ... jeg startet, men kom til meg i midten av setningen når jeg ville prøve å komme gjennom døren. Jeg trodde hun ville flytte og la deg passere meg i den trange åpningen, men i stedet det virket som om hun ønsket å holde døren åpen for meg og lukket den bak meg. Vi kavet i døråpningen, og jeg følte hennes halvnakne kroppen mot mine. Jeg føler meg ikke begeistret, men bare flau over å være så påtrengende påtrengende. Hun lo nervøst over hvor komplisert det ble. Jeg klarte å komme forbi, og mens hun lukket døren bak meg, jeg lente seg frem og la sekken lysbilde av ryggen min. La meg få det for deg, plutselig sa en annen stemme, og da jeg så opp jeg faktisk trakk pusten i undringen. Stemmen tilhørte en brunette, og da jeg så ansiktet hennes, trodde jeg nesten på det tidspunktet at jeg hallusinerer. Hun var så merkelig utseende at jeg ikke finner ord for det, med lange negler rett hår og bilde-perfekt ansikt. Hun hadde en blek hudfarge og Steely øyne som ble rammet av et par slanke myke øyenbryn og et par meislet kinnben, og den svarte mysdressen hun hadde på seg fikk se at kroppen hennes var så feilfri som ansiktet hennes. Og hun kom frem til å ta min ryggsekk. Jeg ga det til henne, og når jeg slipper det, hun holdt på å miste balansen helt. Sekken min gikk i gulvet med et brak, og hun var å følge bevegelsen. -Jösses, Hun utbrøt, hva er du i det? Hun snakket med en morsom aksent som gjorde henne stemmen synge i fin måte. Er ... Litt av hvert, svarte jeg, ikke ennå gjenvant fatningen etter svak sjokk av å finne disse to skjønnhetene her ute i villmarken. Jentene lo av min merkelig svar. Hei, mitt navn er Veronika, sa til den blonde jenta, og dette er min fetter Anne, fra Norge, har du sannsynligvis legge merke til. Jeg presenterte meg som Michael fra Värmland og da vi besøkte i hånden, lurte jeg fortsatt på om det virkelig var sant, og hvis dette virkelig skjedde. Det var vanskelig å ikke stirre på den blonde jentas bryster - Veronica bryst, korrigerte jeg meg selv - eller på sine lange ben og den lille mørke trekanten som sto ut mot henne. Trostyg Kom inn og ta av deg klærne, sa

Resultater (norsk) 3:

Fjellene var fantastisk i sin tidlige höstskrud. Luften var skinnende rent og førte dufter fra den frie vidder øverst blant fjälltopparna og drakk jeg den i dype åndedrag. Til slutt, mine fotturer i fjellet, som jeg hadde drømt om i mer enn to år.

Jeg var på en liten Fjällhotell augustiskymningen bare på den nordlige stranden av Kallsjön i nordvestre Jämtland og så nordover mot Anjeskutan og fjällmassivet Skäckerfjällen, som er en av Sveriges vakreste og mest oversette fjellområder. Og det var nettopp fordi jeg hadde vært på jakt etter meg.En fremst svenske naturephotographers er Claes Grundsten i mine bekjentskaper hadde sendt meg at dette området var en av ödsligaste og, på samme tid, mest storslåtte vakre fjell massifs du kan finne, og at dette var noen biotoper som var ganske unik.Og siden jeg er området interessert og også visste at jeg ville finne tilfredshet i ti dager komplett ensomhet med bare naturen som ledsaget meg jeg hadde besluttet at det var nettopp her vil jeg gå. Lite visste jeg at jeg ikke ville få oppleve ensomhet under min fottur,